Jag kommer aldrig att glömma, men det hindrar mig inte från att försöka leva

Gått två månader nu sen den första gången efter ett år och åtta månader. Känns ganska konstigt, för jag trodde helt enkelt att jag aldrig, aldrig skulle börja igen. Hade inte ens en liten, liten tanke på det. 
Inte på väldigt många år iallafall. Men det kändes väl så rätt då antar jag, och det gör det fortfarande, mesta dels. Men jag ska inte ljuga, ibland får jag sån ångest och fattar inte hur jag kan göra det jag gör, utsätta mig för, minnen som kommer upp igen och jag vill bara ångra allt. Radera och filtera. Andra gånger ångrar jag tiden då jag missade så mycket på grund av detta. Den tiden då jag kanske borde haft som roligast, men som endå blev helt okej utan. Det är så svårt att veta innan hur man ska känna, och det är ofta man känner helt motsatt av vad man helt enkelt trodde att man skulle göra.

Vet ju att det kommer komma flera motgångar och säkert många fler fall, men jag vet också att man kan ha kul, att man kan byta onda tankar mot fina. Och det tycker jag att jag har lyckats ganska bra med. Fast jag vet ju redan nu att det kommer komma dagar då känslorna tar över mig, då jag rinner över, brister och tror jag går i bitar. Men då har jag alla fina minnen, alla roliga stunder och alla underbara upplevelserna att minnas, att tänka på och det kommer alltid vara dom som jag försöker komma ihåg, dom som jag alltid ska försöka minnas.

Just idag lyser solen och just idag mår jag bra. Over and out, peace.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0