ögonblick
om jag kunde välja, om jag kunde styra känslor så hade det nog redan varit så, varit en.
en på miljonen, och endå så kan jag inte, det går inte.
vänder mig om, rör om men nej, samma sak som innan.
och det är nog inte rättvisst alls, inte till någon punkt, och det förstår jag.
ångesten för det som inte finns men längtar över något tar över endå
och nej, jag vet att jag inte borde men jag är för svag för ge mig av
och hatar det jag sedan blir av.
♥
men man vet ju aldrig säkert, och man ska aldrig säga aldrig.
-
Sometimes it lasts in love
But sometimes it hurts instead.
♥
-
Du tror du gör mig avundsjuk, du tror att du fortfrande kan påverkar mig.
Men inget du gör får mig längre ur balans. Du kan inte längre påverka mig alls
Visst har jag minnen kvar, det kommer jag nog alltid ha
Men mer än så, vill jag endå inte ha ifrån dig
Så släpp mig snälla,
för du gör bara dig själv illa när du försöker få mig att stanna, försöker att få mig att komma tillbacks
se att jag gått, gått vidare och försvunnit ur ditt liv.
För aldrig igen vill jag ta del av det som en gång kunde varit
släpp mig, släpp mig nu, helt och hållet
för ingenting finns längre kvar
rädd för att inte känna alls
Vaknar upp och allt känns tomt, vet inte vad jag känner eller om jag ens känner något alls.
Det skrämmer mig verkligen, att inte känna något.
För det är av känslorna man har, som man vet att man lever
Då känner jag helldre allt än ingenting alls , för jag är så rädd att jag en dag inte ska känna något
Rädd att allt som får mig att känna nu en dag inte kommer påverka mig alls.
-
- kärleken så klart, den gör ont
men att leva utan är som att inte leva alls
blir helldre sårad tusen gånger om, än att aldrig få uppleva den. även om jag tvivlar ibland
men det är den som gör så vi orkar fortsätta
'Love is everything'
känslan av maktlöshet är det värsta jag vet.
Idag får vädret spegla mitt humör. känner mig alltför vilsen, trött och ängslig.
avskyr att känna, när jag känner så här.
words
mitt humör går i hundra, ibland blir jag nästan rädd hur fort det kan gå från noll till tusen och tvärtom.
Ibland blir jag så irreterad, nästan arg på mig själv, att jag inte kan kontrollera det jag känner.
men det är ju precis så, man rår inte över vad man känner, inte alls
men ibland önskar jag, bara för en sekund att jag kunde
saker hade varit betydligt lättare så.
...
ibland undrar jag om äkta kärleken ens existerar. blir mörkrädd hur människor så lätt kan 'älska' varandra och två dagar senare hata denne mer än självaste pesten. Jag blir rädd när jag tänker på hur lätt människor kan komma över någon, och att allt de delade en gång kommer betyda noll senare. Fast kanske är det så att kärlek och hat går hand i hand, och det är himla svårt att skilja på dessa? jag vet inte, men det gör mig rädd när jag får tankar som dessa. Men visst måste det finnas kärlek? Jag hoppas iallafall det, fast jag många gånger tvivlar.
Jag har så svårt att släppa personer som jag låtit komma nära, det gör så ont. Även om jag blivit sårad, så finns minnen av de som var bra, det som var fantastiskt och det är oftast de jag minns. Varje gång jag ser någon gå, känns det som en smula av mitt hjärta gått sönder. Tänk alla dessa människor som vi lämnar eller de som lämnar oss efter, tänk att man kanske aldrig någonsin träffar de igen, fast de en gång betyde så fruktansvärt mycket för oss.
Jag är rädd för att låta människor komma nära, jag är rädd för att bli kär,
Thats life
När livet inte riktigt går som man vill, när man stötter på motgång efter motgång och det känns som om man alltid går i motvind, så vet man endå någonstans att det alltid blir bättre, om inte lättare. Saker man aldrig tror man ska komma över, lär man sig att leva med. Man lär sig att ta en dag i taget, att livet kommer fortsätta ge dig både mot och med gångar, och det kommer man få leva med varje dag.
Det kommer göra ont, du kommer säkerligen bryta ihop mer än en gång och du kommer känna att du inte har något mer att ge. Men det kommer även vara så där underbart härligt som man knappt tror att verkligheten kan vara, du kommer skratta och le så kinderna gör ont, men du kommer även att gråta floder.
Men så här är livet, och det kommer det alltid att vara & förbli.
Så glöm inte bort att leva mitt i all stress, mitt i all förvirring, när du vet varken ut eller in. Glöm inte bort att ha roligt, kom ihåg att man kan skratta även när man inte alltid mår som bäst. Glöm inte bort att älska fullt ut, låta tårarna rinna i mängder och skrika högt av både kärlek och ilska.
Kom ihåg att det är ditt liv, och att du ska leva efter hur du vill.
...
Mina ögon kan inte slita sig från dig. Det är på dig min blick fastnar, på dig som den stannar.
Får göra allt i min makt för att inte stirra, och endå vill jag ha mer. jag kan inte få nog av dig.
Och varje gång du mötter min blick, så får du mig att känna allt som jag någonsin kännt.
allt på en och samma gång. du får mig att bli knäsvag, får mig att känna att jag faller.
och det är precis vad jag gör, faller för Dig, om och om igen.
Och igen.
.
och jag tänker inte stå brevid. tänker inte se tiden passera. vill vara med, vill uppleva, istället för att bara se på, inte vara delaktig och ångra allt efteråt. Så svårt att leva för det man vill, istället gör vi som andra och låtsas som om det gör oss gott. Det är då vi går sönder, blir till små bitar, det är då vi slutar se, blir blinda, försvinner och snart finns vi inte kvar.
Någonstans borde det vara det ultimata, att finna sig själva och trivas, stå ut från mängden och bevisa att detta är du, att det är så här du vill vara. För varför leva efter någonannas vilja, när du endå kommer dö din egen död?
varför må dåligt, när du själv kan förändra. Du påpekar brister på andra, men det är dina egna som är värst. De som behöver förvandlas mest.
och att ångra allt som var, eller försöka förtränga det som hänt, kommer hindra dig från att leva, hindra dig från att vara du.
-
Det var du, det var alltid du. Det var bara du, dig som jag behövde. Fast besluten i att utan dig så gick det inte, gick inte att fortsätta. Inte ensam, inte utan dig. Gick inte att glömma bort dig, gick inte att ens försöka, nej inte alls. De tankarna slog mig aldrig då, de nådde aldrig min tro. Jag visste inte att jag kunde fortsätta utan dig, visste inte att jag hade mod. Vem var jag utan dig, när du var en så stor del av mig. Du tog en sådan stor del av mig, lämnade mig ensam, lämnade mig tom. Helt ursinnig att jag låtit dig göra så, låtit dig förstöra allt. För jag trodde helt ärligt då att allt detta var mitt fel, att det var jag som var fel. Dina tankar om mig, fick mig att bli mindre än vad jag någonsin trott varit möjligt.
Det är inte du längre. Det kommer aldrig, aldrig bli du. Du var aldrig det jag behövde, du var aldrig värd det. Det vet jag, det vet jag nu, så mycket starkare. Än du någonsin var, än du någonsin kommer blir.